Varför måste jag övertyga dig att jag mår dåligt?

Det tog mig många år att acceptera att jag inte alltid mår bra. Att det är okej att må dåligt. Att jag inte behöver slå på mig själv med tankar som “andra har det värre” eller “jag borde vara tacksam – jag har det ju ändå bra”.

Att må dåligt är inte alltid något som syns på utsidan. Det märks kanske inte – för jag jobbar stenhårt, varje dag, på att ta mig ur svackan. Jag gör saker, skrattar ibland, och verkar “fungerande”. Men det betyder inte att jag mår bra. Det betyder bara att jag kämpar.

Acceptans är första steget

Acceptans var mitt första steg mot att må bättre. Att sluta kämpa emot känslorna. Att våga vara i dem. Det finns inga quickfix – inget magiskt piller som löser allt. Att börja må bättre är ett aktivt arbete. Medicin kan vara ett stöd på vägen, men det betyder inte att problemen försvinner så fort tabletten är svaldad. Resan handlar om så mycket mer än så.

Det folk inte ser

Jag har fått höra:

“Det märks inte att du mår dåligt.”

Det enkla svaret:

Jag har blivit expert på att dölja det.

Det långa svaret:

Folk är sällan redo att höra något annat än “jag mår bra”. När någon frågar hur man mår, förväntas man svara artigt, inte ärligt. Men jag har börjat våga säga som det är – att det inte alltid är bra. Och det är en stor seger för mig.

Jag bestämmer vad jag orkar

Något som gör mig frustrerad är när folk säger:

“Hur dåligt kan du egentligen må om du gör massa saker?”

Jag är den som avgör vad jag orkar och i vilken utsträckning. Jag måste få göra sådant som får mig att må bra – utan att behöva förklara mig. Att gå på en fika, skratta med en vän eller posta något på sociala medier betyder inte att jag är “frisk”. Det betyder att jag försöker leva, mitt i allt. Och när människor ifrågasätter det, får det mig inte att må bättre – det får mig att må sämre.

Jag har precis börjat hitta tillbaka till mig själv. Och jag behöver få vara den som avgör vad som fungerar för mig.

Jag har kommit långt – för att jag vågat ta hjälp

Jag är inte där jag vill vara ännu. Men jag är inte heller där jag en gång var. Jag har kommit långt. För att jag vågade ta tag i min utredning. För att jag började prata. För att jag blev mer öppen för att ta emot hjälp.

Att prata om psykisk ohälsa är inte lätt. Men varje gång någon vågar säga hur det är på riktigt, så blir det lite lättare för någon annan att göra detsamma.

Så nästa gång du tänker:

*“Men du ser ju inte ut att må dåligt?”

Tänk ett varv till.

Vi kämpar alla med något – även om det inte syns.