💭 Out of sight, out of mind – eller är det bara jag?

Första året på gymnasiet fick jag min dyslexidiagnos. I utredningen stod det att jag har dåligt arbetsminne – fast med lite mer fancy formuleringar än så.

Under utredningen kände jag flera gånger: Men det här är ju enkelt? Hur ska de här övningarna kunna visa om jag har någon diagnos?

Jag började ifrågasätta allt. Har jag verkligen svårt med det här – eller är jag bara… korkad?

När det senare blev dags för en ADHD-utredning kom alla de där känslorna tillbaka. Jag minns hur jag efter sista delen ringde mamma och nästan grät. Tänk om jag bara är annorlunda, omogen, jobbig?

Min rädsla var inte tänk om jag får en diagnos, utan tänk om jag inte får en.

Så när samtalet kom och jag fick veta att jag har ADHD – då kom lättnaden.

Det var ett steg mot att förstå mig själv på riktigt.

Igen: arbetsminnet var dåligt. Bland mycket annat.

Jag grubblade länge på vad det egentligen innebär. Många gånger kunde jag inte alls känna igen mig i det jag läste eller hörde – tills jag en dag såg ett klipp på TikTok.

En kvinna pratade om frasen “out of sight, out of mind”, och plötsligt föll något på plats.

Jag vet inte hur många gånger jag har köpt bröd – bara för att glömma bort att det finns tills det blivit mögligt.

Och det här gäller inte bara mat. Det gäller saker. Intressen. Människor. Relationer.

Det är inte min bästa egenskap, att glömma folk.

Men det är aldrig för att jag inte bryr mig.

Jag får höra det ibland: – Varför hör du aldrig av dig?

– Känns som att jag alltid är den som försöker.

– Bryr du dig ens?

Och svaret är: ja. Jag bryr mig.

Men min hjärna jobbar inte alltid med mig. Den glömmer.

Inte med flit – bara… automatiskt.

Och det gör ont.

Men jag försöker.

Händer det här dig också?