När något känns för bra för att vara sant

Det är en känsla jag haft länge, men som blivit extra tydlig på sistone. Den där märkliga känslan av att något inte riktigt är verkligt. Som om jag står bredvid mitt eget liv och tittar in. Som om det fina som händer bara är på låtsas.

För tre veckor sedan flyttade en liten katt hem till oss – vår älskade Enzo. Det lilla livet har redan blivit en självklar del av vår vardag. Han springer runt här hemma, spinner, leker, sover i soffan, och varje gång jag tittar på honom fylls jag av en värme jag inte riktigt kan beskriva.

Men ändå… så gnager en tanke i bakhuvudet. En känsla av att han inte riktigt är “vår”. Att någon, när som helst, kan komma och hämta honom. Jag vet att det inte är sant. Vi har köpt honom. Han bor här. Han är vår. Men känslan sitter kvar – som om min hjärna inte riktigt vågar lita på att det här faktiskt är verkligt.

Jag vet att det har att göra med hur jag fungerar. Jag har svårt med känsloreglering, och när något känns starkt – särskilt något så positivt – så reagerar kroppen och huvudet ibland som om det är för bra. Som om det bara är en dröm. Kanske som ett sätt att skydda mig från risken att förlora det.

Och ja, jag kände mig ganska löjlig när jag försökte sätta ord på det här hemma. Men samtidigt var det skönt. Skönt att säga det högt. För när någon annan säger “men han är vår, ingen ska ta honom”, då börjar det sjunka in lite mer.

För sanningen är den här:

Lilla Enzo är vår.

Och varje dag vi får med honom är verklig. Även om det ibland tar tid för hjärtat att förstå det.