När kreativiteten dör ut.

Jag hatar när jag hamnar där – i det där stadiet där något jag en gång brann för börjar falna. När glöden sakta försvinner, trots att jag fortfarande tror på idén. Jag försöker hålla fast vid den, kämpa emot, men det är som att något bromsar mig. Som att jag kör med handbromsen i.

När de negativa tankarna börjar snurra, drar de ofta med sig hela projektet ner. Jag vill inte att det ska bli så. Jag vill inte fastna i känslan av att det inte är tillräckligt bra, att jag inte är tillräckligt bra. Framför allt inte när jag vet att det jag gör betyder något – för mig.

Det är så lätt att tappa bort sig i statistik, siffror, resultat. Eller i den där tomheten som kommer när dopaminet inte kickar in längre. När man sitter där och undrar: Är det här ens bra nog?

Jag gör verkligen allt jag kan för att inte fastna. För att inte gå vilse i det där hålet. Men ibland tar det så mycket kraft bara att påminna mig själv om varför jag började. Och det tär, när energin inte längre finns.

Men kanske är det också okej. Kanske är det här också en del av den kreativa processen – att tvivla, att pausa, att orka fortsätta ändå. Kanske handlar det inte om att alltid vara inspirerad, utan om att ge sig själv utrymme att vila, känna, återvända.

Jag vill inte ge upp. Jag vill hitta tillbaka.

Och någonstans inom mig vet jag – det kommer jag också göra.