När hyperfixeringen börjar smaka illa

Vad är lagom?

Det där svenska ordet som betyder varken för mycket eller för lite – men som ibland känns helt omöjligt att förhålla sig till. Som om det var skapat för någon annan, i en värld där allt sker i jämn takt och med inbyggd balans.

Mat är något vi behöver för att fungera, det vet vi alla. Men något jag har märkt tydligt sedan jag flyttade hemifrån är att det där "självklara" inte riktigt fungerar för mig. Jag kan vara hungrig, känna det i kroppen – men samtidigt vara så uppslukad av en tanke, en känsla eller ett projekt att jag helt glömmer bort att äta. Och om ingen påminner mig, så gör jag det inte.

Jag är 30 år och kommer fortfarande inte alltid ihåg att jag måste äta. Det är märkligt att säga det högt – att något så grundläggande fortfarande inte känns automatiskt.

Men det är inte så varje dag. Vissa dagar är det tvärtom – mat tar över hela mitt medvetande. Jag kan bygga upp ett smörgåsbord i huvudet, föreställa mig exakt vad jag vill ha, hur det ska smaka, kännas, dofta. Och när den bilden väl tagit form, då finns det inget utrymme för alternativ. Då är det den rätten – eller inget.

Resultatet blir en mat-hyperfixering.Stekt ris med teriyaki-lax. Hemmagjord grön ärtsoppa. Pasta med vitlökssås och kyckling. Samma rätt, varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag går helt upp i det. Men så, från ingenstans, kommer den där dagen. När maten smakar... sot. Nästan bokstavligt.

Då vet jag: det är över. Hyperfixeringen har släppt taget. Och just den rätten? Den kommer inte serveras hemma igen på länge.

Men det här gäller inte bara mat. Det kan vara precis vad som helst. En aktivitet. Ett pyssel. Ett nytt intresse. Ibland till och med en människa.

Innan jag lärde mig vad hyperfixering faktiskt var, hade jag svårt att sätta ord på det. Det kändes som att jag blev besatt av saker – och det kunde vara ganska skrämmande. Varför kunde jag inte bara gilla något… lite lagom? Varför blev allt antingen allt eller inget?

Jag kunde fastna i en bokserie och läsa nätterna igenom, utan att känna hunger eller trötthet. Jag kunde bli helt absorberad av en ny hobby och sedan tappa intresset totalt så snart den där intensiva känslan försvann.

Hur hanterar man något man inte ens kan definiera? Hur sätter man gränser för något som känns som en inre motor? Och framför allt – är jag sjuk?

Eller är det kanske bara så här mitt huvud fungerar? Med allt eller inget. Med intensitet, djup och passion – tills det inte längre smakar som det en gång gjorde.

Att förstå sina mönster har varit en lättnad, men också en sorg. För det innebär att jag behöver möta mina egna begränsningar. Jag behöver lära mig att pausa, även när något känns som det mest meningsfulla i världen. Jag behöver lära mig att ta hand om kroppen, även när hjärnan vill springa före.

Kanske är det inte lagom jag ska sträva efter, utan förståelse. Förståelse för varför jag fungerar som jag gör, och vad jag behöver för att må bra i längden.

Och kanske, bara kanske, kan jag hitta ett slags balans i att veta att det jag känner inte är ovanligt – bara annorlunda.

Känner du igen dig?