När det sociala batteriet laddar ur

Jag älskar verkligen att träffa nya människor. Det ger mig energi, skratt och nya perspektiv. Att kliva in i ett rum fullt av människor, känna pulsen av samtal och gemenskap – det är något magiskt. Ibland känns det som om jag kan hålla igång hur länge som helst, prata, skratta, lyssna – bara vara mitt i allt det där levande.

Men det är som med mycket annat i livet – det går inte alltid att förutse hur mycket det kommer att kosta. För även om jag ofta känner mig på topp i sociala sammanhang, kan det vända blixtsnabbt. Plötsligt är det som om någon har dragit ur sladden. Från att ha varit mittpunkten i ett samtal till att helt tystna och känna hur hjärnan går på tomgång. Energin bara försvinner – pang, så är den borta.

När det går så långt att batteriet är helt slut, finns det nästan ingenting som hjälper. Det som nyss kändes som en rolig idé, ett självklart “ja!”, blir ett stort, överväldigande “nej”. Allt jag vill då är att försvinna bort en stund, landa i tystnaden och försöka återhämta mig.

Ibland håller mitt sociala batteri i flera dagar, till och med veckor. Men jag har märkt att det på senare tid laddar ur betydligt snabbare – och laddar upp långsammare. Det är ett tydligt tecken för mig: jag har kört på för hårt. Jag har slutat lyssna inåt och bara följt med i tempot, i känslan av att inte vilja missa något.

Det svåraste? Att behöva säga nej till något kul för att jag faktiskt behöver vila. För att mitt huvud, min kropp, mitt inre behöver tystnad mer än skratt just då. Det är en ständig balansgång – mellan lust och återhämtning, mellan social närvaro och självrespekt.

Och kanske är det just där min största lärdom ligger just nu: att lyssna inåt, även när allt utåt lockar.

Känner du igen dig lämna gärna en kommentar nedan!🌸