Bära mask eller inte bära mask, de är frågan.

Den ständiga känslan av att behöva dämpa mig, att behöva dämpa min personlighet för att passa in, har länge varit en inre kamp.

Är jag för mycket?

Tycker folk att jag är jobbig?

Frågor som jag ofta ställer mig själv i alla sammanhang jag är i. Frågor som ploppar upp i en millisekund och sedan glöms bort.

Onödigt kan man tycka, det är väl bara att stänga av. Nej, det är inte bara att stänga av, och en del av mig uppskattar det – hur konstigt det än må låta. Det gör att jag skärper mig och verkligen försöker anpassa mig till min omgivning, jag tar på mig min mask. Alla rum är inte redo att möta mig utan mask, men med tiden faller den av, lager för lager.

Tänker ofta tillbaka till mitt 15-åriga jag. Hon var filterlös, odiagnostiserad och alltid utan mask. Hon hade tydliga rutiner och hade stenkoll på vad som kom härnäst. 15-åriga jag hade alltid alla känslor nära till hands, på gott och på ont. Jag är alltid tacksam för alla som fanns runt mig, som höll mig på banan och som alltid fanns där för att visa mig vägen framåt när jag körde fast.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag fortfarande var lika ofiltrerad som då. Hade jag varit den jag är idag? Eller hade det skapat fler hinder? Jag har insett att masken ibland är ett skydd, men också en begränsning. Vissa dagar känns den tung att bära, andra dagar är den en naturlig del av mig. Jag anpassar den beroende på vilken situation jag är i, men jag har också lärt mig att det är okej att ta av den när jag är i rätt sällskap.

Idag är jag väldigt glad och stolt över att jag har kommit så långt med mig själv. Jag har en lång bit kvar att gå, och kanske kommer jag att bära fler masker längs vägen. Men idag bär jag dem med en större förståelse för mig själv – och det är jag stolt över.

Känner du igen dig i det här? Har du också en mask som du bär i vissa situationer?

Dela gärna med dig i kommentarerna nedan!🌸