Allt eller inget – det finns inget lagom

Jag har alltid varit en person som går helhjärtat in i det jag gör – eller i människor jag möter. Det är allt eller inget. Lagom har aldrig riktigt varit min grej. Och det är både en styrka och en svaghet.

Att gå all in kan vara så vackert. Det är passion, engagemang, närvaro. Men det är också en plats där jag lätt förlorar mig själv. Vissa saker ger energi. Andra tar. Och det svåraste av allt är att jag sällan vet vilket det är förrän jag redan är mitt i det.

Jag har tidigare pratat om hyperfixering – den där intensiva känslan av att allt kretsar kring en sak, en person, ett mål. Och hur svårt det är att hitta balansen där. Att kunna ta ett steg tillbaka, när hela kroppen skriker kör. Det är som att bromsa i fritt fall.

Att jag går in i saker med hela mig är något som ibland blir för mycket för andra. Jag får höra att jag är “för snäll”, att jag “alltid ställer upp” – och ändå känns det som om det aldrig riktigt räcker. Som om det jag ger inte är tillräckligt.

Och det är just den känslan som återkommer gång på gång. Den där gnagande, viskande rösten:

Kommer de försvinna om jag säger nej? Om jag säger att jag inte orkar?

Kommer någon finnas kvar om jag inte är den som alltid ställer upp?

”Alltid till lags, men aldrig nog”.

Den känslan… den är tröttsam. Och smärtsam. För hur mycket jag än ger, så tvivlar jag på om det räcker. Jag tvivlar på mig själv. Om och om igen.

Och jag önskar att jag kunde säga att det finns ett enkelt svar. En lösning. Men det gör det inte. Det är en process. En resa i att förstå sig själv. I att sätta gränser. I att våga tro att man är värd att älskas – även när man inte orkar. Även när man säger nej.

Kommer känslan någonsin gå över?

Jag vet inte. Men jag hoppas. Och jag vet att jag inte är ensam.